Idag är det ett år sedan du kom till världen. Dagen innan du föddes hade jag grymma värkar och Panadol lindrade ingenting. Jag kämpade igenom natten och på morgonen åkte vi in till MÖCS i Karleby (ca klockan 8). Jag var då bara en cm öppen och vi fick åka hem tillbaka. När vi kom hem levde jag i duschen och bastun tills jag inte kunde hantera smärtan mera.
Klockan 14 körde vi till Bb ett varv till och då fick vi stanna eftersom jag hade lite feber och det var rätt så lugnt där. Jag fick morfin (?) och efter det kunde jag slappna av och sova lite. Morfinen varade i fyra timmar och efter det kom värkarna tillbaka. Efter det fick jag lustgas men det hjälpte ingenting utan jag fick istället pinas några timmar i duschen innan en läkare kunde komma och ge epidural. Jag minns att vattnet i duschen var mycket varmare på Bb än vad det var där hemma men trors det var det en ordentlig pina.
När jag fick epiduralen var klockan två på natten och då var jag tillbaka i himmelriket. Jag var då fyra cm öppen och barnmorskan sa att jag fick sova över natten och att de skulle kolla hur mycket jag var öppen sedan på morgonen. På morgonen hade ingenting förändrats och då lade de in värkstimulerande dropp. Jag var rädd för att det skulle ta lika sjukt som tidigare men det gjorde det inte utan det gick att arbeta igenom värkarna.
Jag satt ofta på studsbollen och visst kändes det men det gick att andas igenom värkarna. Tiden flög iväg och senare på dagen (runt klockan 14) började jag känna av kystningsvärkarna. Vi hade en underbar praktikant på plats som kom och tittade till oss rätt ofta. Läkarna byttes när det var skiftesbyte men hon var alltid kvar och peppade en. Det kändes tryggt att ha någon där som jag litade på förutom Henkki då förståss.
När det var dags att börja krysta var praktikanten och en barnmorska på plats. Jag minns att jag var väldigt fokuserad och var helt in i mig själv när krystningsarbetet pågick. Jag var också rädd för att smärtan skulle ändras när han skulle ut men det gjorde den inte.
Jag hörde deras röster och hur de funderade hur jag kan vara så lugn. Inne i mitt huvud tänkte jag att de måste vara tysta och inte prata med mig nu. Jag måste få fokusera på andningen och lyssna på min kropp. Efter en timmes krystningsarbete var de tvungna att tillkalla en läkare eftersom lillen var svängd med ansiktet uppåt istället för neråt.
Läkaren hann just och just lägga dit sugklockan innan jag ropade att jag måste krysta. Han gav ett klartecken att den var på plats, jag krystade och vipps kom någonting ut i en racer fart.
De torkade av lillen och så hörde vi ett bebis rop. Efter en stund frågade jag om det var en flicka eller pojke och de svarade att det var en pojke och lyfte upp honom på min mage. Han var så liten och helt perfekt! Jag minns hur Henkki och jag såg på varandra. Den blicken kommer jag aldrig att glömma. Vi kunde inte riktigt förstå vad som hänt och lyckan var obeskrivlig!
Strax efteråt kom en finsktalande sköterska in och sa att ”mommo” hade ringt och var orolig över hur det går. Varken jag eller Henkki hade kollat på telefonen på några timmar. Såhär i efterhand är det lite roligt när man tänker på det!
Det kan nog hända att jag har glömt något. Det är ju trots allt ett år sedan och man har ju en tendens att bara minnas det goda. Så här i efterhand är jag väldigt glad över att vi valde att föda på MÖCS i Karleby. Vi stannade i tre dagar (?) och personalen var helt underbar och hjälpsamma. Kan verkligen rekommendera!
Emma J 